03:34:51
LENA
Lena
1973 - 1991
Den enda av sitt slag. Klok, vänlig och trygg.
Ja, vad ska man säga? "En bild säger mer än 1000 ord..."
Lena, är början på min hästsaga, en liten gul häst med det största hästhjärta som någonsin har funnits. Det tålamod hon hade med oss okunniga och dåraktiga ungar är nog svårt att hitta bland dagens hästar. Hon satte oss på prov många gånger och tur var väl det för i de fall hon protesterade så var våra ideer sällan speciellt smarta... På den tiden så var man ju proffs på allt när det gällde hästar... Men för det mesta gick det bra!
Mitt första möte med Lena var när hon ensam gick i en hage bredvid mina föräldrars Ica-butik, Det var vida känt att hon inte fick så bra omvårdnad, skitig, halt (pga fång) och dåligt med foder, stundtals stod hon inne i sin egen skit då ägaren va för skröpplig för att ta ut henne. Jag och min lillebror gick till henne nästan varje dag efter skolan och gav henne knäckebröd o morötter. Grannstallet såg till att hon fick hö en gång om dagen, för det mesta. Så en dag hade det gått så långt att hon skulle omhändertas, gå till slakt... Då kom någon, förmodligen min pappa, på den briljanta ideen att vi skulle bli hästägare!
Med dunder och brak och en hel dags försök att lasta henne så kom Lena till att bli "Tallängens" härskarinna, gårdens stolthet, som alla minns än idag. Året var 1986!
Därefter så blev dagarna aldrig mer tråkiga. Lena tyckte inte att det va så speciellt kul att bli ridhäst, så till en början fick man skrapa mycket knän mot olika sorters träd, hennes special var att springa emellan två träd, som stod så nära varandra, att bara hon kunde komma emellan... Ett annan bra knep var att helt enkelt att, dra ner huvet, kliva på tygeln så tränset åkte av, och sedan springa hem. Eller varför inte bara springa rätt ut i skogen, eller vad som låg närmast, när man behövde göra nr 2? Vi ungar lärde oss ganska snabbt att hoppa av i farten, vänta tills hon var klar med 2:an och kom tillbaka så man kunde fortsätta färden.
Men oftast var hon snäll, om än lite påhittig;) Vara instängd i hagen va rätt onödigt, snabbt som attan lärde hon sig att skava rumpan mot slanorna så de åkte ur och grinden var öppen, frihet! Vi knöt fast dem, hon tuggade upp knutarna... Pappa satte till slut på en ordentlig grind, inget håller mot en rejäl fjordrumpa, hon tryckte helt enkelt ner den, frihet! Så ja, hon gick för det mesta lös på tomten...Nöjd.
Men oftast var hon snäll, om än lite påhittig;) Vara instängd i hagen va rätt onödigt, snabbt som attan lärde hon sig att skava rumpan mot slanorna så de åkte ur och grinden var öppen, frihet! Vi knöt fast dem, hon tuggade upp knutarna... Pappa satte till slut på en ordentlig grind, inget håller mot en rejäl fjordrumpa, hon tryckte helt enkelt ner den, frihet! Så ja, hon gick för det mesta lös på tomten...Nöjd.
Pimpad inför midsommar.
Tur är väl att det inte finns bilder från våra påskritter/körningar. Lena framför stora planvagnen och med en hel skock med påskkärringar uppepå, spridde vi skräck bland de gamla på ön;) Hon va en klippa att köra, för det mesta... vi kusiner minns nog alla den gången när vägen svängde men inte Lena och stackars Emma hamnade (som tur var) i diket och vi körde över henna med vagnen. Det gick bra den gången också. Annars är den mest minnesvärda körturen, den till julottan. Snö, facklor, bjällerklang och en skrattande farmor... Det var tider det!
Picknick med häst och vagn, ja man selade helt enkelt av och lät henne gå lös medan man fikade, det är väl så man gör?
Hon va bra till det mesta våran Lena!
Ingen vet hennes historia innan hon kom till oss, men den historia vi skapade tillsammans kommer ingen att glömma, en liten gul häst med ett hjärta av guld. Somnade efter en tuff kamp mot kolik en varm sommardag, i hästarnas paradis.
Trappalandas Drottning!
Lena som vilar middag medan vi andra hässjar ihop vinterns hö.