10:34:48
Galenskap?
Det är helt galet att det ska behövas något sådant här för att man ska vakna upp och inse att man saknar det som finns en närmast...
Nyss vaknat (kl 10:05), lika trött idag som igår, som för en vecka sedan, som för en månad sedan, som för ett halvår sedan, som för ett år sedan... Trots att jag inget annat har gjort än att sova, ångestgråta och tittat på GOT det senaste dygnet... Huvudvärken och tjutet i skallen hänger envist kvar likt en fästing på en katt.
Drömde om jobbet inatt, jag fick återigen stresspåslag i sömnen av att jag inte fick ihop scheman och tider samt att personalen skäller på mig att de inte hinner ta rast... Vaknar genomsvettig och tror att det är på riktigt.
Straxt därefter, ny dröm om gammalt jobb, nu är jag lat som inte orkar lära ut "ABC", jag lagar för mycket mat, jag har kört för mycket bil, pengarna räcker inte. Mitt i drömmen sitter hon där med blå ögon, tittar på mig, säger "- Jag vill ha min Åse". Jag vaknar gråtandes...
En kort pinktur med Laban i den svala sommarnatten (jag höll mig på vägen) sedan lyckades jag somna om och vaknar återigen av att jag hör jobbtelefonen ringa, jag drömmer igen... När ska det här sluta?
Somnar igen och vaknar med en känsla! Jag vill nog gå och fiska. Eller åtminstone sitta på berget med ett spö, tillsammans med någon som kan förstå den tysta gemenskapen, som förstår att man inte behöver prata för att umgås, som förstår att jag vet, att den personen finns, när jag behöver den....