01:06:35
All in...
(Det här inlägget har legat som ett utkast sedan mars 2014, rädd för mina egna tankar har gjort att det aldrig publicerades... Förrän nu).
ALL IN!
Ja, det är jag, i ett nötskal...
Jag kan aldrig vara lagom, måste alltid vara allt eller inget, varför?
Träningen av mig själv eller min kost är där det märks tydligast. Antingen äter jag extremt hälsosamt och har stenkoll så att jag får i mig rätt näringsinnehåll för min kropp. Eller så skiter jag fullständigt i vad jag äter och trycker i mig mängder av meningslösa ostmackor, choklad och fika!
Likadant med träningen, tränar målmedvetet och diciplinerat efter schema och har koll på pulsvärden och tider m.m. Sedan räcker det med att jag missar ett pass, oftast pga att något ändrar dagsplanen, för att resten av veckan då blir till en vilovecka.
Av detta blir jag stressad och börjar äta skit, så är cirkeln i gång igen...
Det värsta att få höra då är att: Det gör väl inget, det har du snart tränat ikapp/bort igen. Eller, man blir inte tjock av att äta en glass ibland. Eller kroppen behöver vila också.
JA! Jag vet! Men jag funkar inte så... Jag mår dåligt när jag är i den fasen!
Hjälp mig istället att komma tillbaka till min "må bra-fas". För problemet är att jag inte kan äta skiten i rimlig mängd. När kortisolet slår på max, så gör även mitt cravings efter rent socker det också. Jag matar mig själv med ett gift jag egentligen inte vill ha eller överhuvudtaget behöver. Det jag behöver är ju egentligen bara tid för att hinna med mig själv. Att få springa bort stressen ur kroppen. Landa utan krav på nästa "måste". Fika tsm med vänner (inte ensam desperat jagandes efter sockerkick).
Jag vet att jag själv har ett stort ansvar i detta genom att inte göra mer än vad jag faktiskt hinner eller klarar av.... Men där kommer åter mitt "all in" fram... Jag är ju den som fixar allt, ställer upp och hjälper till, glad och positiv, alltid redo!
Fast...det är inte helt sant, många gånger hjälper jag till fast jag vet att jag då istället måste avstå från "min egentid", bortprioritera löprundan, avstå "bara pysseltid" med hästen, äta ostmacka istället för lagad mat, städa undan disken istället för att äta frukost, må dåligt över ensamma barn, osorterade strumpor, ostädat hem, överfulla tvättkorgar eller obetalda räkningar...
Även om det vissa dagar finns tid så finns där INGEN ork till dessa måsten, jag blir istället handlingsförlamad... Med efterföljande ångest över missbrukad ledig tid. Jag kan alltså inte ens tillåta mig själv att "bara vara" fast hela kroppen skriker att det är just det den vill...
Har väl i hela mitt liv kämpat mot mig själv och att alltid vara bäst på det jag gör och alltid vara alla till lags för att få känna att jag duger, att jag är någon, att jag behövs, att jag finns...
Men gör jag verkligen det? Finns jag på riktigt? För om inte jag vet, vem jag egentligen är, vad jag egentligen vill, vad jag egentligen känner, vad jag egentligen betyder...För mig?
Vem är jag då?
Jag har bara ett liv...
Åtminstonde i den här världen. Det kan inte vara meningen att man ska behöva kämpa emot eller med sig själva under hela den resan.
Vad är det för mening? Att man skall lära sig och bli bättre när man kliver in i nästa?
Men tänk om man inte får en till chans efter detta? Tänk om allt faktiskt bara tar slut en dag... Kommer man då bara var lättad över att allt då bara är slut? Att allt äntligen bara är tyst och stilla. Att alla måsten, att all ångest, all oro, alla egenställda krav, men även samhällets, bara är borta...i ett enda stort mörker...
Är det dit jag vill komma?
Vad är det som gör att allt känns så svårt, tungt och ouppnåeligt i mitt liv?
Är det bara min inställning?
Eller går det att vända?
i så fall hur...
För nu orkar jag snart inte mer...
När ångesten härjar i min kropp, be mig inte att förklara... Ge mig bara det jag behöver för att överleva. Om inte du kan stå ut med den, hur ska jag då göra det? Det är ju mitt hjärta som stormar och sliter min kropp i bitar! Orkar du inte se på? Orkar du inte hjälpa? Orkar du inte med min verklighet? Då skall du nog lämna den...
Ja, ni vet ju hur det gick... Här är jag nu och inget är förändrat...
Glöm inte bort att vi som lever med detta varje dag är mästare på att dölja det. Det är det som gör att vi i ensamhet slåss med våra demoner för att rasa ihop i små skälvande högar.
Nästan varje dag är en kamp för att visa upp hur starka vi är. Ibland orkar vi inte till dagens slut och det är då vi mot vår vilja visar vår svaghet, som sedan skapar en ångest som man helst bara vill skrika och gråta sig ur. Istället biter man ihop, samlar på den, så att den tär på en likt gnagande glasskärvor i ens bröst. Den dagen den till slut smiter ut, då vill vi bara att någon ska förstå....