23:00:20
Förstå sin rädsla
Jag har ända sedan jag var liten haft en stor rädsla för att passera över broar eller bryggor... Antar att man tom kan benämna det som en fobi.
Rädslan är olika stark beroende på situation och brons/bryggans konstruktion och vad som finns inunder dem. Att åka bil över "vanliga" broar är ok, att själv köra över ex "Stora Hammarsundsbron", det gör jag, men med en olustkänsla.
Broar och bryggor ska vara stora, rejäla, fasta och man skall inte kunna se igenom dem, inte genom dess räcken heller.
Flytbryggor kan jag drömma om att de bara "snurrar runt" när jag skall gå på dem. Drömmer jag om broar så är de oftast formade som berg och dalbanor, har "gallergolv", hala och inga räcken... Med mycket vatten under.
En vanlig lång brygga som bara går ut från en strandkant är helt ok. Däremot ex en kort landgång mellan båt och kajkant, där det är långt ner till vattnet... Nä, då går det kalla kårar!
En mycket konstig fobi kan jag tycka, eftersom jag är född och uppvuxen på en ö i Roslagen.
Det var dock ett tag sedan jag senast hade en riktig panikkänsla av att ta mig över en bro. Men idag va det dags.... Vet inte hur jag från början tänkte när jag själv hittade och valde den väg som innebar denna utmaning. Jag hade kanske glömt bort?
När jag står framför bron och inser att Hannibal också tycker att detta verkar skumt, då börjar hjärtat dunka... Jag känner kårarna längs ryggen och blir alldeles kall.... Ska vi verkligen gå över?! Jag tittar på bron, träplankor att gå på?! Räcket är ju så lågt och glest så man kan både trilla över eller igenom det! Det är massor av strömt vatten inunder, som dessutom syns igenom plankorna... Den är lång, i min hjärna just då, typ 1000 meter!
Vad är alternativen? vända... Nä, det gör man inte. Tänker Erica rida över? Ja, det verkar så.... Men va fasen?! Tittar på skylten till höger, högsta tillåtna boggietryck 5 ton... Tittar på mig själv och Hanni... Ja, den borde hålla...
Då går vi då?! Första klivet upp, både jag och Hanni darrar på benen. Donna kommer efter. Smackar lite käckt åt Hanni, det här är ju inge farligt?! varken han eller jag är övertygade... Så va vi då helt uppe på bron! Men va fasen, jag ser vattnet forsa inunder oss, känner bräderna svikta... Hur kallt är det i vattnet? Nä, sluta! Tänk framåt! Håller mig sedan krampaktigt fast med skänklarna, med höga händer och blicken långt bort över gärdena och ett taktfast smackande, kommer vi äntligen över...
Väl på fast mark kan jag andas igen... Erkänner för Erica som helt ovetandes hängt med på denna skräckfärd över helvetesgapet, att jag höll på att dö, på riktigt.
Resten av ridturen var helt fantastisk. vi hittade hem och bro nummer 2 kändes helt ok att gå över, men den har jag ju åkt så många gånger med bil innan också.
Högt upp på vallen längs Kvismare kanal.
Vi hittade även ut ur den kohage som vi "genade" lite igenom.
Bro nr 2 vid Öby kulle.
Telefonen fick batteritorsk innan målgång så uppskattningsvis slutade rundan på ca 16 km.
En mycket härlig tur, med en del galenskap, i sällskap av den bästa man kan ha på dessa strapatser!
Erica och Donna
Du är så fantastisk Åse!! Ska inte förneka att jag var nervös och också tvekade över bron! Hade du sagt att vi skulle vända hade vi gjort det :P så trots din rädsla är du ändå den starkaste av oss ♥️ Du är en stabil klippa i alla lägen och du bevisar det gång på gång! Jag fullkomligt ÄLSKAR dessa äventyr!! De ger mig lycka i vardagen på riktigt! Ser redan fram emot nästa gång, som vi planerat redan innan vi slutfört dagens runda haha! ☺️♥️